Hej!
Jag har funderat på en sak
Ni vet dem människorna i ens närhet som verkligen gör allt för att det ska se ut som om dem är världens modigaste och lyckligaste men egentligen är dem helt ryggradslösa?
Varför säger ingen, allvarligt talat, till dem att den perfekta ytan är äckligt skrämmande och gör att folk backar undan?
Jag tror vi alla behöver en dos verklighet, för vad är livet om vi inte kan både skratta och gråta tillsammans.
Vi försöker övertyga varandra om att vi mår bra och att livet är fantastiskt men det är bara att inse att alla kan se sprickorna i allt det underbara. För vi blir arga och vi blir ledsna och vi kan gråta eller skratta hysteriskt i vår ensamhet men varför får vi en krypande, obehaglig känsla att inte göra fel när vi är i en grupp?


Många har en person som dem snörvlande kan gråta ut hos eller skratta som en hyena med, men alla har inte en sådan person och hur jäkla irriterande är det inte då att tillbringa en enda timme med en person som tycker allt är solsken och regnbågar.
Skärpning, tillåt folk vara lite arga, ledsna, sura eller ja vad som helst!

Over and out
/ Mini