Min syster hade lagt upp en länk till ett framförande av Sarah Dawn Finer. Alltså, jag är inte så pepp på att lyssna på sådan musik som min mamma lyssnar på, men efter utlovandet av att; "Detta är den absolut vackraste låt jag någonsin hört." var jag såklart tvungen att lyssna. Och lyssnade gjorde jag. Och jag bara grät. Grät och grät och grät, tänkte bara på min fina vän bunden i en fyrbent kropp som inte strövar kring oss längre. Fredag morgon den 30 oktober 2009.

Forlåt för fett random inlägg.

Men jag saknar henne.
Så jävla mycket.

Böl böl böl böl.